Därför måste vi prata om mens

Därför måste vi prata om mens

Det är 2019, på Bokmässan i Göteborg. Jag står i Menssäkrads monter under en stor tampong som hänger i taket och pratar om mens med besökare. En kvinna närmar sig motvilligt montern, låt oss kalla henne Berit. Berit ser inte nöjd ut. Ni vet när man går förbi sopbilen och skrynklar till ansiktet till följd av lukten som slår till en i ansiktet, så uppfattar jag hennes uttryck. Till slut står Berit framför mig och säger: “Jag förstår inte detta. Detta är inget som vi ska prata om offentligt, det räcker med ett fåtal väninnor. Detta är absurt…”. Och jag förstår henne. Berit är inte den första att tänka på detta sätt. Varför ska vi prata om mens, egentligen?

När jag var tolv år fick jag min första menscykel. Varje månad under min ägglossning sedan dess har jag lidit av fruktansvärda smärtor, och de kommer enbart när jag tränar. Jag tränar handboll varje vecka, en sport som kräver att man tål en och annan smäll. Men mina livmodersmärtor gör att jag viker mig dubbel. De kommer så plötsligt att jag blir illamående, måste lägga mig i fosterställning och det enda jag kan tänka på är att jag vill krypa ur mitt skinn. Jag lider av en försummad sjukdom som drabbar människor med livmoder, den har inget namn, och ingen läkare har kunnat diagnostisera mig. Som för majoriteten av andra livmoderbärare, rekommenderas jag att äta p-piller för att få bort menscykeln och bli av med problemen. Världen över lider miljontals människor av menstruationsrubbningar som till exempel endometrios och PCOS, och i Sverige tar det i genomsnitt sju år för en person med endometrios att få en diagnos.

Under hela mitt liv har jag känt hur tystnadskulturen har påverkat mig när det kommer till mitt tillstånd. Att inte kunna öppet berätta för min idrottslärare att jag inte kan gå ut och springa på den där idrottslektionen på grund av skam och tabu. Stigmat kring mens påverkar forskning, sjukvård och medicin, och i dagsläget finns det få behandlingar för dessa sjukdomar. Detta stigma påverkar människor världen över som har mens i form av diskriminering och exkludering som leder till sämre hälsa och icke uppnådda rättigheter. Mens är något så naturligt som händer personer med livmoder en gång i månaden, och hela cykeln medför flera aspekter som vi behöver lära oss mer om, men globalt sett är utbildning kring mens bristfälligt. 

Så Berit, utan menscykeln hade inte du och jag stått här. Vi har alla växt oss starka i en livmoder en gång. Menscykeln är en stor del av våra liv, från första mensen till klimakteriet, den påverkar vår vardagliga hälsa på många sätt. Därför är det viktigt att vi jobbar för att upprätthålla rättigheterna för dem som har en menscykel.

Jag fattar, den här världen är inte nådig, vi bär alla på ett internaliserat stigma kring vår mens. Jag har studerat och jobbat med menshälsa och rättigheter i fem år, och trots ett aktivt arbete med att inte känna skam och tabu kring min mens så händer det ibland. 

Att inte föra vidare sin egna skam till andra är ett steg i att bryta stigmat. En annan enkel sak är att erbjuda fria mensskydd på arbetsplatsen, i skolan, i idrottshallen, på restaurangen och så vidare. Det är ett steg i processen att normalisera och öppna upp samtalen om menscykeln. Vi behöver alla hjälpas åt.

Vem vet, en dag kanske alla Beritar kan slippa känna skam för att prata om mens, och jag kanske kan få behandling för mina smärtor.

Prenumeration Engångsköp